Armour

Ibland börjar allt med en droppe. Man tänker: vad kan den göra? Och sedan – pang, och plötsligt är det ett hav, och du står mitt i det, utan åror, med ett ansikte som säger ”allt är bra” och stenar i ryggsäcken som du borde ha tagit ut för länge sedan. Den här låten är som ett samtal som borde ha ägt rum fem år tidigare, men som äntligen kommit fram. Inga moraliska predikningar, inga råd, bara: ”Ta av dig rustningen, sluta släpa på allt det där.” Och det låter inte som en förebråelse, utan som den sällsynta medkänsla som inte tränger sig på, men som av någon anledning värmer. Tyngden finns inte bara i kroppen. Ibland gömmer den sig i tystnaden, i halsen, i det man inte hann säga för att man inte kunde. Men ingen är skyldig att vara en stridsvagn. Även om man klarade det förut. En låt där man kan andas. Och kanske för första gången inte vara rädd för att bli hörd.